Catherine Gegout

IntroMellan 1998 och 2003 har 3.3 miljoner människor dött i DRC. De afrikanska stater som var involverade är Namibia, Angola, Zimbabwe, Uganda, Rwanda, Burundi, Chad och Sudan. Största delen av konflikten utspelade sig i östra Kongo. Artikeln fokuserar på EU:s militära intervention sommaren 2003. EU skickade 2000 soldater. Kodnamnet var Artemis och skulle bidra till stabilisering av säkerheten och förbättra den humanitära situationen. Varför intervenerade EU i DRC? Artikeln menar att realism kan förklara varför.

RealismGör skillnad på minimal och maximal realism. Enligt minimal realism borde USA inte intervenera i något "tredje världen land" och inte heller EU eftersom Afrika inte utgör ett hot. Därför skulle intervention vara ett misstag eftersom det skulle skapa fiender när man blir tvungen att välja sida. Enligt maximal realism kan världsordning och fred endast uppnås om USA har en övervägande del makt (hegemon). Det finns ingen uppenbar säkerhetsrationalitet i humanitära militära operationer men i vissa fall kan detta ge tillfälle för USA att demonstrera och hävda sin makt och sitt ledarskap. Realism kan även förklara samarbetet mellan medlemsstaterna i EU, det kommer endast att hända när det ligger i medlemsstaternas intresse. Möjlig intervention i ett tredje världens land under följande fem förhållanden: 1. Nationen som invaderas är liten2. Den är militärt svag3. Interventionen välkomnas av befolkningen4. Kostnaden i casualties är relativt låg5. Chansen att lyckas är hög

Section 21998-2004. EU utvecklade sin militära kapacitet och ett intresse för den afrikanska kontinenten samtidigt som kriget i DRC pågick. Det sattes upp en övergångsregering men två år senare är relationerna (politiska) i området fortfarande mycket instabila. 2005 beräknades det att det fortfarande dog omkring 3000 människor om dagen till följd av kriget. Samtidigt etablerade EU militära strukturer och samarbete mellan Frankrike och Storbritannien vilka var de huvudsakliga europeiska aktörerna i Afrika. Dessa två länder kände att de hade ett visst ansvar i regionen och borde spela en speciell roll i Afrika, ville främja europeiska intressen i Afrika. (Jaha det va ju nåt nytt) The profound historic link with Africa was the reason for acting enligt Frankrikes president Chirac. Toucquet Summit 2003: Emfas på AU och att stärka Afrikas fredsbevarande kapacitet. Alltså att ge Afrika ansvaret för militär intervenering istället för Europa.Frankrike och Storbritannien bestämmer sig för att samarbeta 2003. The Declaration of Africa innehöll fokus på afrikanska organisationer som höll i fredsstödjande operationer. Ville ha snabbt grupperad militär (EU Battle Groups) som skulle kunna finnas på plats snabbt för att stödja FN/AU i sitt långsiktiga arbete. The Action plan on organized crime innebar att länderna skulle stödja kampen mot transnationella kriminella nätverk (pengatvätt, människosmuggling, droger och vapen).

Section 3FN:s säkerhetsråd godkände Artemis, franskledd EU-intervention med 2000 soldater för att stoppa konflikten i Bunia.. Trupperna bestod till största del av fransmän men även soldater från 17 andra länder (12 EU) bland andra Sverige, Tyskland, Österrike, Brasilien och Sydafrika. Artemis sågs som en lyckad operation, återställde säkerheten i regionen och hjälpte människor att komma tillbaka till sina hem. Interventionen varade i 3 månader och gällde bara Bunia, tog inte hand om våldet utanför den regionen. Artemis första gången självständig operation från Nato och utanför Europa. Kofi Annan bad Frankrike hjälpa till (de behövde reparera sin image från Rwanda). Frankrike såg en chans att göra en EU-operation självständig från Nato och ville visa att kapaciteten fanns. Frankrike använde även EU för sina egna nationella intressen gällande utrikespolitik. Ville att EU skulle balansera USA på försvarsområdet.Alltså det pratas väldigt mycket om Frankrike hit och dit i denna artikel, kontentan är att Frankrike inte ville intervenera pga humanitära skäl utan på grund av egna intressen: visa att EU har en egen militär kapacitet självständig från Nato, visa egna kapaciteter osv. Interventionen stämde in på de fem kraven som finns ovan (maximal realism). Britterna var på för att visa att de fortfarande stod bakom projektet att skapa en EU-försvarspolitik. Skickade 85 pers varav 70 var ingenjörer som uppgraderade flygfält. Dessutom hade det varit tråkigt om Artemis hade blivit en succé utan att britterna själva var med. Rent symboliskt. En humanitär intervention för Kofi Annan men inga andra aktörer.

Section 4Efter Artemis drog sig EU-staterna tillbaka helt från DRC. EU:s medlemsstater kommer inte att intervenera pga humanitära skäl, endast när kriterierna (maximal realism) uppfylls. Artikeln handlar inte om att EU inte kommer göra interventioner i framtiden utan att om detta händer kommer de vara under begränsad tid och i liten skala och inte pga humanitära orsaker. Staterna måste själva ha et intresse i att intervenera. Sammanfattning EU gjorde detta för att bevisa för utomstående (USA) att EU är kapabel till att göra militära interventioner på egen hand, inte för att besvara en humanitär kris. Som tur är har Kofi Annan blivit informerad om detta. Om stora interventioner skulle behövas kan EU inte gå in. Har inte samma resurser som Nato. AU vill även agera ensamma i Afrika och tar hellre emot ekonomiskt stöd från EU.